Läser in...

Idag lär vi känna en inspirerande och värmande person som varit med och genomfört många beundransvärda initiativ. Vår bloggare Maja brukar referera till henne som ”The Queen of Hjälpsticking”. Det är med stolthet i rösten som vi presenterar: Anna Braw!


Foto: Daniel Braw

Hej Anna! Hur står det till med dig?
Idag är jag glad! Hemmets Journal och PMU har just satt igång den sjätte etappen av Sticka & skicka (http://www.hemmetsjournal.se/Handarbete/Sticka-och-skicka/Artiklar/Sticka–skicka-filtar-till-barnen-i-Kongo/). De samlar in stickade och virkade filtar till de nyfödda på Panzisjukhuset i DR Kongo. Jag hoppas att det blir många filtar, för de behövs, och också att insamlingen gör att många här i Sverige får höra om situationen i området runt sjukhuset. Vårt ”behov” av mobiltelefoner är en av orsakerna till att människorna där lever i ett inbördeskrig — och det har pågått länge. DR Kongo har enorma resurser i form av mineraler som resten av världen vill åt. Vi som bor här i Sverige kan inte reda ut konflikten åt människorna där, men vi kan stötta dem och skicka värme. Och det är något som alla kan hjälpa till med, lyckligtvis!

Berätta lite om dig själv!
Ur stick- och virkperspektiv? Det var min mormor och min mamma som lärde mig, och min mormor fäste också flera hundra trådar på en restgarnsfilt som jag virkade till min pappa när jag gick i mellanstadiet. Sedan blev det ett skutt på kanske tjugofem år, och jag arbetade på ett bokförlag, och min chef där sa att jag skulle göra en liten bok med material ur en stor syföreningsbok, och plötsligt var jag igång igen, först med stor tvekan. Innan jag slutade på det förlaget i våras hade det blivit fem hjälpstickningsböcker, ett par av dem knutna till insamlingar som vi gjorde i samarbete med olika tidningar och hjälporganisationer. Det var helt otroligt att se det växa fram.

Hur började ditt intresse för handarbete?
Ja, det var alltså min mormor och min mamma, lite grann min farmor också. Min mormor kom från Borås och var lärarinna, så hon kunde allt och var mycket lugn och metodisk och planerade små projekt i förväg när vi skulle ses. Min mamma lät mig göra nästan allt jag kom på och såg till att det fanns material. Min farmor var lite mer visionär, kan man nog säga. Dessutom fanns det många syföreningar i området där mina föräldrar arbetade, och Röda korsets sygrupper var väldigt aktiva under min skoltid, så Cajsa och Britt och Eira och några andra fostrade mig och mina jämnåriga i det här att man gör det som behövs i världen.

Vilket är ditt bästa stickminne?
Mycket av det roligaste är vänner som jag har fått genom bloggen jag hade fram till i våras. Jennifer, som har hjälpt mig mycket med olika böcker de senaste åren, hörde av sig första gången för att klaga på en beskrivning: ”Är det här något slags mysteriestickning eller?” Då hade jag förstås ingen aning om att vi skulle komma att hålla kontakten!

Annars är det mest speciella en tidig morgon på Stockholms Central. Jag väntar på ett tåg. En man kommer och sätter sig bredvid mig. Efter en stund börjar han fråga om min stickning. Han är från Somalia och kom till Sverige för att hans bror skrev att det var bra här. Nu har brodern flyttat tillbaka, och den här mannen kör taxi och är ganska ensam säger han. Han berättar om hur hans mamma stickade när han var liten. Sedan berättar han att hon blev psykiskt sjuk och började försvinna hemifrån. Han visar hur han brukade hålla hennes handled för att få henne att stanna när hon reste sig för att gå. Sista gången hon försvann lyckades de inte hitta henne, och han växte upp med bara sin pappa och sin storebror. — Och sedan är det dags för mitt tåg.

Ingen vanlig dag.

Överhuvudtaget har det hänt ganska många gånger att människor har kommit fram och sagt något om min stickning. Jag tycker att det är fint!

Vad inspireras du av? 
Ofta är det en befintlig modell med någon smart grundidé eller detalj. Plötsligt måste jag prova att använda den på något annat vis. Eller också ser jag en form och kommer på hur man skulle kunna göra den i garn. Jag kan inga svåra saker, men ofta är ju de genialiska lösningarna enkla, så jag har kunnat använda och kombinera en hel del.

Du var ju en av de drivande personerna bakom “Sticka & Skicka”. Hur var det att jobba med det projektet? 
Sticka & skicka är något av det roligaste jag har arbetat med! Det verkar som om många längtar efter att få vara med och göra något bra, och när man kan ta vara på det och låta alla inspirera varandra — det är helt fantastiskt. Det finns så stora behov, och den här handgjorda omsorgen värmer på mer än ett sätt, det är jag alldeles övertygad om.

Hur kom du in på det här med hjälpstickning?
Ett svar är Röda korsets sygrupp i Slätthög i Småland — där såg jag så tydligt att det går att göra något. Det andra är arbetet med syföreningsboken Kärlek, nål och tråd för några år sedan — då såg jag så tydligt att många, många har hjälpts åt. Ett tredje är att min dåvarande chef inte ville trycka om syföreningsboken när den tog slut utan sa att jag skulle göra en liten bok istället. Det blev Värma varandra, den första hjälpstickningsboken, och i och med den kom vi liksom igång. Jag började motvilligt, för jag ville att syföreningsboken skulle finnas, men såhär i efterhand måste jag säga att det blev roligt och bra!

Har du något tips till folk som vill komma igång med hjälpstickning? 
Ja, det finns inspirationslistor på Kyrkkaffe-bloggen — och en av dem är en lista med organisationer som gärna tar emot bidrag. Det brukar vara roligare att arbeta om man vet vad som behövs, så mitt tips är att man kan kontakta en eller flera organisationer och fråga vad som saknas eller vad det största behovet är.

Hur skulle du beskriva en typisk “Sticka & skicka”-modell? 
Det är oftast vissa plagg som behövs, och så får man utforma dem som man vill — men själv tycker jag att det är roligast med enkla, rationella modeller, gärna med någon lite ingenjörsaktig lösning som förenklar arbetet, och så har man alla möjligheter i världen att sätta lite personlig prägel på dem genom garnval, variationer och dekorationer. Yemenvästen och Femtimmarskoftan är två av de modeller som många har börjat med och utvecklat på olika vis.

Om du skulle lyfta fram tre passande mönster från vårt arkiv? 
Majas rätstickade kollektion — enkla former, och så något extra, det gör dem roliga både för den som gör och den som får! Klassiska sockor och vantar behövs på nästan alla stadsmissioner, värmestugor och härbärgen. Och om man orkar med stora projekt rekommenderar jag en filt till en nyfödd — det är så fint att veta att en ny liten person kommer att få vara varm och trygg.

  

Vad brukar du sticka på fritiden?
När jag gjorde böckerna var det mycket som skulle hända samtidigt, så jag har aldrig kunnat sticka på arbetstid — det mesta som jag har gjort har kommit till ombord på stadsbussarna i Malmö, eller på olika resor när det inte har gått att läsa eller skriva. Nästan allt har varit experimentmodeller till böckerna och bloggen, och de har åkt till olika insamlingar efteråt. Då är det oftast en befintlig modell som jag har gjort något med, till exempel en koftmodell som har blivit en väst. En del har åkt iväg till släktingars och vänners barn också. Jag tycker om att veta att det jag gör kan komma till användning!

Har du något nytt, spännande projekt på gång?
Ett pyttelitet: ett samarbete med Maja, en liten kofta som snart kommer här på Järbo Garn-bloggen.

Avslutningsvis, vill du tipsa våra läsare om något?
Ja, ryska skarvar! Med den tekniken kan man ta vara på alla möjliga restgarnssnuttar utan att behöva ägna timmavis åt att fästa trådar efteråt. Jag har stickat flera västar och koftor på det viset de senaste månaderna och undrar varför jag inte har lärt mig det tidigare. Sök på ”Russian Join” på Youtube!

______________________________________________________________________________________________

Vi tackar Anna för hennes medverkan, och uppmanar er alla att gå in och läsa mer om hennes arbete på Kyrkkafe-bloggen. Om du är sugen på att komma igång med hjälpstickning så tycker vi att du ska titta in här på bloggen imorgon; då bjuder Anna på ett perfekt ”Sticka & skicka”-projekt att börja med!

© 2024 Eddna